Hoppa till innehållet
Hörselkunskap

Dövhet och teckenspråk

Att vara döv

Dövhet kan ses både som en hörselnedsättning och som en språklig och kulturell identitet. Här förklarar vi de olika grupperna – barndomsdöva, vuxendöva, hörselskadade och personer med dövblindhet – och vad dövgemenskapen betyder för många.

Två sätt att se på dövhet

Dövhet kan beskrivas på mer än ett sätt, och båda kan gälla samtidigt.

Ur ett medicinskt perspektiv innebär dövhet att hörseln är så nedsatt att den – även med hörapparat eller hörselimplantat – inte är den viktigaste vägen att uppfatta tal.

Men många döva ser sig inte i första hand som personer med en funktionsnedsättning. I stället beskriver de sig som en del av en språklig och kulturell minoritet: en teckenspråkig gemenskap med eget språk, egen historia och egna traditioner. Det perspektivet finns vid sidan av det medicinska, och det ena utesluter inte det andra.

Olika grupper

Bakom ordet "döv" ryms flera olika situationer:

Gränserna är inte skarpa. Hur man ser på sig själv och vilket språk man använder varierar från person till person.

Dövgemenskap och kultur

För många är dövgemenskapen en självklar del av livet. Runt om i landet finns dövföreningar där man möts på teckenspråk, ordnar aktiviteter och för kunskap vidare mellan generationer.

Dövas kultur omfattar bland annat teckenspråkig teater, poesi, berättartradition och en gemensam historia. Här är teckenspråket inte ett hjälpmedel utan språket man lever på.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) är dövas intresseorganisation. De arbetar för teckenspråkets ställning och för att döva ska kunna delta i samhället på lika villkor.

Att mötas

Det finns inget rätt eller fel sätt att vara döv. Det viktiga är att var och en får kommunicera på det språk och det sätt som fungerar bäst – oavsett om det är teckenspråk, tal, TSS eller en blandning.

Läs mer och källor